Mitt mål när jag kom hem från sjukhuset var att återerövra vardagen. Att kunna ta hand om mitt hem med allt vad det innebär. Att få återgå till mina arbeten. Att återfå min självständighet och plocka ihop mig själv och börja läka både fysiskt och mentalt.
I en cancerprocess är det svårt att, som man säger, landa. Det finns inte en chans att jag kommer att acceptera att jag har cancern. Men jag kan lära mig att handera situationen och försöka göra det bästa av den.
Eftersom jag vill leva och finnas kvar så länge som möjligt har jag valt att göra mitt bästa att se till att mitt liv innehåller det som ger mig kraft, styrka och får mig att orka hålla huvudet över vattenytan. Det som får mig att konstant må dåligt eller drar ner mig för mycket är inte tillåtet i mitt liv! Självklart finns det dåliga dagar och obehagliga konfrontationer och disskusioner men dessa är en del av vardagen och livet ibland och är behövliga för att kunna utvecklas oavsett om jag har rätt eller inte. Detta innebär dock att mitt sociala liv blir lite lidande för jag har haft oturen att bekanta mig med människor som anser att jag endast ska finnas till för dem men när min tillvaro kraschat har de varit väldigt upptagna av sina arbeten, partnes eller med att tvätta håret.
När jag fick cancer första gången, dock då endast lite ytlig hudcancer, enligt många, försvann alla utom 1 person. Detta var visseligen innan facebook och man då ansåg e-mail var social media, typ.
Denna gång hade jag facebook. Den första tiden eller rättare sagt första veckan, hade jag stöd av en del via facebook och till och med var det en del som ringde. Men sen blev det tyst. Det som sa att de fanns där hörde inte av sig igen. Det utlovades besök och fika men det skedde inte. Jag tror inte att man förstår hur sårande det är. Nej, det var och är inte upp til mig att ta kontakt och se till att besöket eller fikat blir av. Min fokus behövde och behöver jag fortfarande ha på mig själv och på grund av min utmattningssyndrom är jag glad om jag har energi nog att orka laga mat samt äta den.
Jag vet inte hur mycket och många gånger under min uppväxt samt vuxna liv som jag försökt upprätthålla någon form av kontakt och försök till social samvaro men misslyckats. Jag brukade testa det jag umgicks med att radera deras telefonummer. Jag hade det som en födelsedags-tratition förr om åren. Det som ringde för att gratta mig blev de jag fortsatte att försöka hålla kontakten med. Jag konstaterade att jag inte hade något värde för de som var viktiga för mig men jag tvingade ingen att umgås med mig eller ha någon form av kontakt. Nu för tiden kommer folk undan med att facebook påminner om när någon av dina "vänner" fyller och du kommer undan med ett "grattis".
Jag tyckte det var kul med facebook, när jag efter mycket velandes fram och tilbaka skaffade mig det, just för att återuppta kontakten med gamla vänner och bekanta. Men i och med att jag börjde med denna blogg och försök använda mig utav stautsuppdaterningarna, som jag skrivit när det gäller min cancer, för att komma ihåg den kronologiska processen, insåg jag hur falsk det är på denna sociala media. Hur man gömmer sig bakom en smartphones skärm och tror att man kan komma undan med ett "like" eller med en emoj istället för att använda telefonen till vad den egentligen är till för. Det är en sådan hyckleri. Ja, jag har också sållat mig till den hycklande massan flertal gånger så, nej, jag är inte oskyldig.
Dock, som jag redan nämt, försöker jag förskona mig från det som får mig att må dåligt så jag har avslutat mitt facebook-konto. Numera måste man använda den där smartphonen till annat än surfa på om man vill veta hur jag verkligen mår eller helt enkelt ta den där fikan med mig eller varför inte komma på besök?
I DARE YOU!!!
